Rymning 1

Mona lill gick vägen fram. Ensam och nedbruten gick hon i dimman. Hon hade gått länge och väl och var trött och sliten. Kläderna var smutsiga för hon hade sovit i olika lador och även ute. Det gick bra men hon var rädd. Hon hade bott på ett ungdomsfängelse. Men det kallades uppfostringsantalt. Där hade hon varit sedan hon var tio år och hennes mamma dog. Nu var hon bra mycket äldre och hon hade länge funderat på hur hon skulle rymma och vart. Hon hade ingen ide om vart hon skulle ,mer än att hon gick norrut.